Jag har börjat landa allt mer i Skaraland, och så har även de fyrbenta. Framförallt Misses utveckling är fantastiskt rolig att följa...
För snart ett år sedan när jag fick hem honom från katthemmet var han inte alls förtjust i fysisk kontakt, man fick absolut inte röra hans tassar eller hans mage. Även om han var självsäker höll han sig helst tyst på sin kant och han var aldrig sen att använda klor och tänder, även om han aldrig använde dem hårt. Nu väcker han mig varje morgon när väckarklockan ringer genom att hoppa upp och lägga sig på mitt bröst, trampa febrilt med framtassarna och buffa på mina händer för att jag ska klia honom. Han har blivit mycket mer pratglad, varje gång jag tittar till honom på balkongen får jag ett litet "mjau", och han säger alltid till när han vill ha mat eller om toalettdörren är stängd. Han har blivit större och fått finare päls. Jag kan själv klippa hans klor (om än lite motvilligt) och får smeka honom överallt. Det är precis som att han äntligen känner sig trygg i att han har ett eget hem nu, att han är en del av familjen. Húni är också nöjd, Misse är ju hennes bästa lekkamrat.
Om man tittar på bilder ser man tydligt att något i honom förändrats:
Misse, dagen han kom till mig.
Misse, för en vecka sedan.
skriven
Härligt att läsa :) Man ser verkligen skillnad på bilderna. Fin är han :)